Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Stunden när jag blev ett med fotboll (Mitt bästa fotbollsminne)

- Det blir aldrig mål!
- Men det handlar inte bara om mål. 
- Men det står ju fortfarande noll-noll och det har gått en timma!
- *Suck*
Den första repliken är jag själv och människan som tvingas lyssna på gnället är min fotbollsivriga pappa. Ungefär så såg våra konversationer ut när fotboll kom på tal eller på teven under de första tolv åren av mitt liv. 
Jag var en pojke med dåligt tålamod, någon som inte förstod vitsen med någon sport om det inte skedde en konsekvent förändring på resultat-tavlan. Därför blev mitt val av att spela basket i tio år av mitt liv ganska givet. 
Men det skulle bara krävas mindre än två veckor av briljant svensk landslagsfotboll och privilegiumet att få vittna vår nästa stjärna födas framför min ögon under EM 2004 i Portugal för att förändra mitt oförstånd till kärlek. 
Sverige hade utklassat Bulgarien med 5-0 i öppningsmatchen. Min pappa - som inför mästerskapet hade ifrågasatt Henrik Larssons patriotism eftersom han struntat att spela det tidigare EM-kvalet och endast hoppat på tåget nu när det var "på riktigt" - fick äta upp sina ord efter Larssons två mål.
I den andra matchen mot Italien var det en skinande lång herre med det bredaste och självsäkraste leendet jag någonsin sett som intresserade mig. Jag hade aldrig tidigare bevittnat en svensk idrottsman spela så respektlöst och avslappnat i en tävlingsmatch mot ett motstånd av Italiens kaliber. 
Överstegsfint dit och hejdå med Gattuso.
In-ut med högern följt av tempoväxling splittrade Cannavaro och Nestas backlinje så pass grovt att de båda två såg ut att drabbas av en mindre identitetskris. 
Vi vet alla hur han fullbordade det. Den där hörnan från Källström som nickades in av Jakobsson och Ljungberg som försökte sig på en cykelspark för att sedan se den blågula tröjan med Ibrahimovic skrivet på tröjan studsa upp i luften med ryggen mot målet och taekwondo-klacka bollen i en perfekt båge över huvudet på Vieri och in i mål. 
Hela vardagsrummet exploderade.
Men jag exploderade inte. Jag var för upptagen för att komma på mig själv stå och gråta. Det var min genuina, impulsiva reaktion på vad jag precis hade sett. Jag hade aldrig tidigare under mitt korta liv vetat om att man kunde bry sig så mycket om någonting. Att man kunde känna SÅ pass mycket för någonting att själens naturliga reaktion för att uttrycka sin glädje var genom tårar. 



 
 
 

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Fler inlägg av charliepetersson

Kommentera